Känslor

Ytterligare tid har passerat och jag tänkte bara beskriva hur känslorna går här lite. Skrivet ganska kronologiskt sen förra inlägget.


Liftarna öppnade och vi var alla i extas, en vinter som lovade mycket snö även om så mycket inte hade fallit än. Vi (Claes, Mattias och jag) pallade oss upp tidigt på morgnarna för att få första liften och kom hem mörbultade. Good times!


Snön börjar smälta och vandrar hela tiden uppför berget, men vi fortsätter gå upp tidigt och jag hinner med några åk varje dag innan jobbet tar vid. Fortfarande är hoppet uppe om att den den feta dumpen av snö bara ligger och lurar på andra sidan bergen. Fortfarande skitglad över att få åka, men lite avspänt förväntansfull.

Man går till jobbet utan att ha åkt snowboard på förmiddagen för att det bara regnat hela dagen. Arbetskamrater och allt annat folk man träffar pratar enbart om att man hoppas på mer snö snart och alla har en egen meterologisk källa, tillförlitlig eller ej, som bådar snö antingen ena dagen eller andra. Den kommer inte nästa dag heller, däremot duggregnar det ihärdigt. Aningen mer uppgiven.


Vi är ute och åker och Mattias köttar in i Claes liggande baklänges efter en studsande vurpa i "inga-skär-i-den-här-backen-inte"-fart. Mattias arm konstateras (omedicinskt, men ändå) inte bruten efter en liten stund, men i liften på vägen ner kollar Mattias under tröjan och hittar ett ganska litet sår, dock går det ner till benet. Mystiskt nog lämnade det inga hål i jackan eller tröjan!? Mattias syr några stygn och tar det lugnt ett par dagar. Träffar Quinny från jobb och han har slagit sönder axeln och har numera 8 skruvar istället för ett helt nyckelben och lite annat. För vissa går det fort här, jag har beställt en hjälm...

Jag går och gymmar på förmiddagen och kollar på en snowboardfilm, ungefär som innan säsongen börjat trots att liftarna är öppna, men det är som åka nerför en hockeyrink. Fan. Går ut med kompisarna efter jobb och har skittrevligt. Allting andas ändå snowboard och samtliga är spända av förväntan. Förutom Quinny kanske, som hoppas få pengar tillbaka för liftkortet eftersom de sista gick åt för just detta ändamål. Fan vad jag tycker synd om honom, 3 månader innan han kan åka igen.

Åker upp idag och ser att de har byggt några nya booters i parken uppe på Blackcomb, skitkul! Även om den ligger högst upp på Blackcomb och bara en bit nedanför parkens slut börjar jordplättarna synas så ska vi självklart upp tidigt imorgon för att köra en heldag.

Summa sumarum: jag är extremt tacksam att få vara här och spendera säsongen, ödmjuk för det faktum att naturen lyckats långsamt karva fram dessa berg, längtande och hoppfull inför en vit jul och lite förbannad på att maten är så dyr.

Word!